Två judiska berättelser

Min farfar har ett ganska omfattande bibliotek med böcker som han samlat på sig under åren. Där finns hyllmeter efter hyllmeter med filosofi, skönlitteratur, psykologi, retorik och inte minst en stor mängd religiösa skrifter (flera av dessa böckerna är över hundra år gamla!). Eftersom att han är jude finns bland dessa också en stor mängd judisk litteratur av olika slag och när jag hälsade på hemma hos mina farföräldrar denna helg letade jag speciellt efter en bok som jag kom ihåg att jag läst ur när jag var yngre. Efter flera dagars letande hittade jag den till slut. Det var en samling judiska berättelser, eller midrash. Dessa aggadiska midrasher (eller midrashim) går att läsa bara som små sagor men är också en del av den judiska muntliga traditionen och har moraliska och etiska värden. De finns alltså i dessa berättelser poänger och insikter att hämta för den som vill lära sig och förstå mer av judendomens värld och religiösa lag.

Två midrashim fångade särskilt mitt intresse. De handlade om relationen mellan människor av olika tro och kändes därför extra relevanta i dessa tider av multikulti och folkvandringar. Jag har valt att skriva ner båda i sin helhet här nedan, håll till godo!

 

Tänk på sabbaten…

I en liten by i Palestina levde tre vänner: en muslim, en kristen och en jude. Muslimen höll sabbat på fredag, den kristne på söndag och juden, naturligtvis, på lördag.
En fredag begav sig juden och den kristne ut till sina fält. När juden såg att muslimens fält endast var plöjt till hälften, sa han: ”I dag får min vän inte arbeta. Det är hans sabbat. I morgon regnar det kanske och hans fält blir inte plöjt i tid för sådden. Jag tar och plöjer lite på hans fält för att underlätta hans arbete.”
Under tiden tänkte den kristne ungefär samma sak. Så utan att veta vad den andre gjorde, plöjde var och en muslimens fält – den ene från öster, den andre från väster.
Nästa dag kom muslimen och fann att hans fält var färdigplöjt och han undrade, ”vem kan ha plöjt mitt fält? Det måste vara Gud som sänt änglar för att hjälpa mig.”

Månader gick och skördetiden var inne. Det var söndag. Juden och muslimen gick till sina fält, men den kristne stannade hemma för att hålla sin sabbat. När juden såg att hans kristne väns säd var klar att skörda sa han: ”I dag kan min granne inte slå säden och i morgon kan blåsten skingra hans säd som agnar för vinden. Jag ska slå lite av hans gröda, medan jag har tid.” Hur konstigt det än kan låta – medan juden tänkte på sin kristne väns säd, tänkte muslimen på samma sak. Därför slog de, oberoende av varandra, den kristnes säd. Juden från söder, och muslimen från norr.
När den kristne nästa dag gick ut för att slå säden, fann han att den redan var skördad. Han blev så förvånad att han inte kunde finna någon annan förklaring än att det måste vara Gud som sänt änglar för att skörda säden.

Skördetiden var slut, och tiden för tröskning närmade sig. Det var lördag. Juden tänkte på att hålla sabbaten i helgd. Den kristne och muslimen arbetade. När muslimen tittade upp i skyn, såg han moln och tänkte: ”Det kommer att regna och det är vår vän judens vilodag. Regnet kommer att spola bort hans säd.” Därför gick han till sin kristne granne och sade: ”Kom granne och låt oss slå vår judiske väns säd.” Det var den kristne glad att kunna göra, och när säden var mejad, band det den och täckte den för att skydda den mot regn.
När söndagen kom och juden begav sig ut till sina fält, fann han säden, inte bara tröskad, utan även torr. Då lyfte han ögonen mot himlen och utbrast: ”Lovad vare du, Herre, som sänder dina änglar för att hjälpa dem som tänker på sabbaten och håller den helig!”

 

Den magiska ringen

Saladin, muslimernas store sultan, kallade till sig Nathan den vise och sade till honom: ”Jag har hört att du är mycket vis och kan svara på alla frågor som du får. Jag skulle vilja fråga detta: Det finns tre stora religioner i världen – judendom, kristendom och islam. Vilken av dem är den rätta? Vilken bör man välja för att vandra den rätta vägen? När allt kommer omkring kan det bara finnas en rätt väg, eller hur?”
Nathan den vise svarade honom genom att berätta följande:

För mycket länge sedan levde i Österlandet en man som ägde en mycket dyrbar ring med särskild kraft. Den som bar ringen skulle bli älskad av alla. Mannen tog aldrig av sig ringen från fingret. När han var nära döden, gav han ringen till sin älsklingsson. När de andra sönerna såg ringen på sin brors finger, visade de honom stor respekt trots att han var den yngste.

Tiden gick och alla fäder gav ringen till sin älsklingsson. I en generation fick en man, som älskade alla sina tre söner lika mycket, ringen. Fadern stod inför ett problem som gav honom huvudbry: vem skulle han ge ringen till? Fadern ville pröva sönernas godhet och ärlighet för att lättare kunna göra sitt val. Han såg då att de alla hade samma förtjänster, samma vishet och godhet. Därför sa han sig: ”Vad ska jag göra? Jag ska lova ringen åt var och en av mina söner eftersom alla förtjänar den.” Åren gick och tiden för hans död närmade sig. Då kom den orolige fadern ihåg löftet till sönerna. Plötsligt fick han en strålande idé. Han kallade till sig en skicklig guldsmed och sa till honom: ”Gör två ringar till mig, vilka är precis likadana som den här. Gör dem exakt lika den magiska ringen så att ingen kan skilja originalet från kopiorna.”
Guldsmeden gjorde precis som han blivit instruerad. När han lämnade tillbaka ringarna hände något underbart! Inte ens fadern kunde skilja den ursprungliga magiska ringen från de två kopiorna. Den lättade fadern kallade i hemlighet till sig var och en av sönerna och gav en ring till varje son. Varje gång sade han: ”Du är utvald att bli den som ska bära denna magiska ring.” Var och en av sönerna gladdes åt att han fått den magiska ringen och åt att just han var sin faders älsklingsson.

När den gamle mannen dog, satte var och en av sönerna på sig sin ring och gick till faderns hus. Till sin förvåning såg var och en av dem precis likadana ringar på de andra brödernas fingrar. Förvåningen vändes i ilska, ilskan övergick i hat, och hatet resulterade i ett bittert gräl.
”Ni har gjort något fruktansvärt”, sa var och en till de andra två. ”Era ringar är förfalskade! Bara den ringen, som jag bär är äkta, eftersom min far själv gav mig den.”
Vad skulle bröderna göra? De gick till en domare som noga hörde på varje broders argument. Till slut kom han fram till: ”Dessa tre ringar är alla lika – både till utseende och till form – och ingen kan se så stor skillnad på dem, att han kan säga: ’Just den här är den ursprungliga magiska ringen!’ Nu finns det bara ett sätt att upptäcka vilken av dem som är den rätta. Den brodern som är mest älskad av alla, mest respekterad – han bär den äkta, magiska ringen. Gå därför nu! Återvänd var och en till sitt hem, och gör ert bästa för att genom era handlingar och dygder bli den mest älskade. Då kommer människor att säga: ’Den som handlar bäst, den visaste och mest hedervärde – han är den som bär den äkta magiska ringen!”

 

Ur: ”Judiska berättelser – från midrasch och andra källor” av Simon Certner
Svensk översättning: Sigvard Feldbaum

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.