İstanbul

Byzantion – Nova Roma – Konstantinoúpolis – Miklagarðr – İstanbul

Istanbul är staden som varit känd under många namn, mycket på grund av stadens fascinerande och turbulenta historia. En historia som också skapat en fascinerande stad som bokstavligen talat ligger på gränsen mellan öst och väst, tydligt markerad av Bosporen som delar staden i en europeisk och en asiatisk del. Staden är Turkiets största och antagligen även Europas största med över 14 miljoner invånare. Min syster Ingrid är utbytesstudent där nu och förra helgen sammanstrålade hela familjen på ”Istanbul Atatürk Airport” för att hälsa på. Här är några bilder från resan.

 

 

Mamma och Pappa på parkbänk.

 

Ingrid framför porten till Bosporen vid Dolmabahçe-palatset.

 

 

Mosaik i en kupol i Chora-kyrkan. En bysantinsk kyrka, numera museum, med historia ända tillbaka till 400-talet. Utsmyckningen i kyrkan spacklades över när byggnaden omvandlades till en moské efter Konstantinopels fall i slutet på 1400-talet, men mycket av den har på senare tid kunnat tas fram och restaureras. Den imponerande mosaiken ger kanske en inblick i hur Hagia Sofia en gång kan ha sett ut, innan även denna kyrka konverterades till moské och dess mosaik och målningar täcktes över eller förstördes.

 

 

Mamma dricker turkiskt te på väg till Asien.

 

Hagia Sofia och Sultanahmed-moskén (Blå moskén) sedda från Bosporen.

 

 

Turkiskt te på Bosporen.

 

 

la famiglia.

 

Istanbuls ikoniska skyline med sina många minareter och mäktiga kupoler.

 

Som fotograf måste man smygfota ibland när man ser en bra bild.

 

Anledningen till att Sultanahmed-moskén kallas för Blå moskén är för att den, liksom många Turkiska moskéer, är klädd med mosaikplattor från Iznik (Nicaea) med många blå detaljer. Moskén är från tidigt 1600-tal och är arkitektoniskt inspirerad av den över tusen år äldre Hagia Sofia som ligger ett stenkast bort.

 

 

Syskonens återförenande förevigat med päronkort och krönta med ”den heliga visheten” (vilket är vad Hagia Sofia betyder på grekiska).

 

Hagia Sofia. Kyrka i tusen år, moské i femhundra år och sedan 1934 ett museum, efter beslut av Kemal Atatürk. En byggnad med både imponerande kupol och historia.

 

Ett upp-och-nedvänt Medusa-huvud stöttar upp en av pelarna i basilikacisternen, eller Yerebatan Saray (”Det sjunkna palatset”), byggd av kejsare Justianus på 500-talet. Ingen vet varifrån huvudena (det finns två) kommer eller varför de är där. Kanske är de omkullvälta för att oskadliggöra gorgonens förstelnande blick.

 

Valv gapar bakom valv och ingen överblick.

 

Ingrid är otroligt photogénique. Så här ser hon exempelvis ut när hon klämmer en finne.

 

På vissa ställen inne i Hagia Sofia tittar den gamla mosaiken fram bakom den nyare putsen. Man kan med fantasins hjälp försöka föreställa sig den prakt som slog så många av antikens författare med förundran.

 

”Halvdan ristade dessa runor” på räcket i Hagia Sofias galleri. Ett 1000 år gammalt ”Halvdan was here”. Människor är sig lika.

 

 

Blå Moskén

 

 

Päronkort med hela familjen framför Galata Tower.

 

Farsan.

 

Sankt Georgios kyrka. Huvudsäte för Konstantinopels ekumeniska patriarkat och därmed de östortodoxa kristnas motsvarighet till Vatikanen (då patriarken av Konstantinopel anses vara den ”förste bland jämlikar”, primus inter pares, i den östortodoxa kyrkan). På bilden syns också, om än lite otydligt His Most Divine All-Holiness the Archbishop of Constantinople, New Rome and Ecumenical Patriarch Bartholomeus I:s tron (eller Big B, som jag väljer att kalla honom).