Liu Xiaobo

Jag söker inte döden, jag söker det sanna livet!

Så avslutas den hungerstrejkförklaring som Liu Xiaobo skrev och undertecknade tillsammans med tre andra kinesiska intellektuella (de så kallade ”fyra hedersmännen”) den 2:a juni 1989. Strejken var en del i den stora studentprotest för ökad demokrati, frihet och minskad korruption som då pågick vid Himmelska fridens torg i Beijing. En protest som gjorde en aktivist av akademikern Liu. Hungerstrejken var tänkt att vara i 72 timmar, men avbröts i förtid natten mot den 4 juni, då den kinesiska armén stormade torget och kallblodigt dödade omkring 3 000 obeväpnade människor. Liu Xiaobo tilldelades 2010 Nobels fredspris för sin fredliga kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Han tilldelades flera långa fängelsestraff i Kina för att han använde sin rätt att tala. Tillsammans med Carl von Ossietzky är Liu den enda nobelpristagaren som tilldelats priset i fångenskap.

Med åren har Liu blivit mindre av en aktivist och mer av en kylig betraktare av Kina och av den smärtsamma moderniseringen landet genomgår under den maoistiska enpartidiktaturen. Trots flera långa fängelsestraff, husarrest och ”omskolning genom arbete” har han dock aldrig övergett sina ideal eller sin övertygelse. Följande stycke är från hans sista uttalande inför folkdomstolen i Beijing, som också är det sista uttalandet som finns från honom, då han därefter isolerades i Liaoning och förbjöds att skriva.

”Jag har inga fiender, jag hyser inget hat. Ingen av poliserna som övervakade, grep och förhörde mig, ingen av åklagarna som åtalade mig och ingen av domarna som dömde mig är mina fiender. […] Hatet kan nämligen fräta sönder en människas intelligens och samvete. En fientlig inställning förgiftar nationens ande, ger upphov till grymma och dödliga strider, förstör samhällets tolerans och mänsklighet och hindrar en nation från att utvecklas mot frihet och demokrati. Därför hoppas jag kunna nå utöver mina personliga erfarenheter när jag studerar nationens utveckling och samhällets förändringar, och möta regimens fientlighet med den allra största välvilja och fördriva hatet med kärlek.”

Liu Xiaobos brott var i den kinesiska regimens ögon framför allt att han medförfattat Charta 08, ett manifest för att gradvis förflytta Kina från maoistisk enpartistat till demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat. Det brott som Liu dömdes för var ”uppvigling i syfte att störta staten och det socialistiska systemet genom ryktesspridning och förtal”, på vilket Liu svarade att ”kritik” inte är det samma som ryktesspridning och att ”förtal” inte är det samma som opposition.

Regimen kunde fängsla Liu Xiaobo och censurera hans skrifter i Kina, men de kan inte fängsla hans idéer. Hans idéer är odödliga. Han var en samvetsfånge som betalade ett oerhört pris för sin okuvliga kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Även om han nu tragiskt har lämnat oss efter att ha undanhållits vård för sin cancer, så tillhör minnet av honom samma grupp som andra fredspristagare likt tidigare nämnda Carl von Ossietzky, men också Martin Luther King, Jr., Andrei Sakharov, Lech Wałęsa, Nelson Mandela och Shirin Ebadi.

Jag vill avsluta med ett lite längre och senare stycke ur hans sista uttalande inför folkdomstolen, där han talar till sin fru och musa: poeten Liu Xia.

”Om jag får lov att berätta vad som varit min största lycka under de senaste tjugo åren, så är det att jag har fått ta emot min hustru Liu Xias osjälviska kärlek. [Jag vill säga dig, min älskade,] under många år har jag levt i ofrihet och vår kärlek har färgats av de svårigheter som yttre omständigheter har tvingat på oss, men när jag njuter av eftersmaken märker jag att den är oändlig. Jag avtjänar mitt straff i ett konkret fängelse medan du väntar i hjärtats formlösa bur. Din kärlek är det solsken som tar sig över de höga murarna, tränger in genom järngallret i mitt cellfönster och smeker varje centimeter av min hud, värmer varje cell i min kropp, gör det möjligt för mig att bevara ett lugnt, öppet och ljust sinne och fyller varje minut i fängelset med mening. Min kärlek till dig är å andra sidan så full av ånger och samvetskval att den ibland får mig att vackla under sin tyngd. Jag är en förhärdad sten i vildmarken som förhärdats av hårda vindar och häftigt regn, så kall att ingen vågar vidröra den. Men min kärlek är fast och skarp och kan tränga igenom varje hinder. Om jag krossas till ett pulver kommer jag omfamna dig med stoftet.

Min älskade, om jag äger din kärlek kan jag lugnt gå till rättegången utan att ångra något av de val jag gjort, och jag kan med optimism se fram emot morgondagen. Jag ser fram emot den dag då mitt land är ett land där var och en fritt kan uttrycka sig och där alla medborgares yttranden behandlas lika väl; där olika värden, idéer, trosuppfattningar och politiska åsikter kan tävla med varandra och samtidigt samexistera i fred; där både minoritetens och majoritetens åsikter åtnjuter samma skydd och där politiska åsikter som skiljer sig från makthavarnas bemöts med full respekt och fullt skydd; där alla politiska åsikter läggs ut i solen så att medborgarna kan välja mellan dem. […] Jag hoppas att jag ska få bli sista offret för Kinas oändliga litterära inkvisition och att ingen hädanefter ska straffas för vad han eller hon har sagt.”

 

Liu Xiaobo
1955 – 2017

 

 

Källa:
Liu Xiaobo – ”Jag har inga fiender, jag hyser inget hat – valda texter och dikter
(Weyler 2011, översättning av Anna Gustafsson Chen)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.